Så nu är barnen nästan färdiginskolade och första dagen på jobbet närmar sig med stormsteg. Dahh säger jag bara:(
Har haft det jättetufft och jag har mått skit och gråtit massor så därför har jag helt enkelt inte orkar blogga.
Skrev ju i förra inlägget att det kändes som om jag förlorade dom och den känslan var ju bara förnamnet när det väl var dax för inskolningen. I fredags när dom skulle testa vara där själv så åkte jag hem, tog Tyras och Tileas kuddar och la mig i sängen och bara storbölade, hjärtat kändes som ett stort svart hål och jag tänkte att jag kommer verkligen inte klara att vara utan dom så många timmar varje dag. Detta låter kanske jättelöjligt för er som läser och det är svårt att förklara.
Men jag försöker.
När jag fick Tyra så fick jag förlossningsdepression men det tog lång tid innan det upptäcktes. Själv trodde jag att man skulle må sådär när man blev mamma och trodde bara att jag var kycklingmamma. Dagligen tänkte jag tanken att jag inte var tillräckligt bra mamma till Tyra och att hon förtjänade bättre och att det var bättre om jag dog. Daniel fick höra den där meningen hur ofta som helst (stackaren). Jag trodde hela tiden att hon skulle dö i plötslig spädbarnsdöd och hade andningslarm och gick och kollade och petade på henne typ hela tiden. Kunde testa andningslarmet 3 gånger på en natt för att verkligen försäkra mig om att det fungerade så att jag vågade somna och veta att det tjöt om något hände. Jag sov bara på ett håll i sängen så att jag kunde se lampan på andningslarmet blinka tills jag väl somnade. Jag kunde listan över saker som rekomenderades för att minska risken för psbd och blev nästan manisk. Gick och gav Tyra nappen hela tiden när hon sov och ingen som rökte fick peta på henne utan att tvätta händer, sova på magen kunde Tyra bara drömma om. Så mitt riktiga riktiga helvete började när Tyra började rulla över på mage när hon sov. Då vakade jag över henne på nätterna och när hon snurrade runt så vände jag tillbaka henne på rygg och då vaknade hon och grät och väckte Daniel. Sådär höll det på och Daniel bad mig till sist att söka hjälp. Jag pratade med min bvc-sköterska och fick remiss till psykolog.
Dock var det världens sämsta psykolog som bara hade inställningen om att "ja men Sofie du vet ju att det du känner inte är verkligt, inget har ju hänt Tyra" dahh, hon fattade verkligen inte alls vad jag gick igenom så jag slutade gå. Allt detta har varit jättejobbigt för mig och det är nog inte många runt omkring som förstått hur det egentligen stod till utan släkt och vänner har nog mer satt mig i ett fack att jag är ganska så konstig.
Men jag har fått världens stöd och förståelse av min man och min mamma och har faktiskt klarat mig ganska bra igenom detta. Tack ni fina för att ni funnits för mig<3
När jag fick Tilea och kunde känna sann glädje över mina barn utan att svartmåla min glädje med tankar om att det kommer hända mina barn något så förstod jag att det jag kännt inte var normalt. Visst finns det fortfarande saker som jag tänker, knner och gör som inte verkar helt normalt men så kommer det nog alltid vara.
Så att inte ha mina barn hos mig dygnet runt är ett stort steg som jag kanske egentligen inte är riktigt redo att ta men har inte direkt något val utan det är bara att kämpa på. Hoppas jag lyckats få någon att förstå lite mer om varför jag är som jag är med mina barn och om där är någon som känner igen sig i det som jag skriver så är mitt råd till er att prata om det, skäms inte för det är tankar och känslor som man inte kan hjälpa att man har.
Förlåt för det inte så glada inlägget men något roligt har jag att berätta dock.
Idag firar jag och mina fina make 2 år som gifta:)
Det ska vi fira tillsammans med att gå ut och äta och kanske gå på bio och bara ha det mys.
